vad säger man egentligen?
när jag var femton år fanns det två personer som betydde något speciellt för mig. de fanns i mitt liv med ungefär ett års mellanrum men båda försvann innan jag hann göra något åt det. en liten del av mig har väntat på att de ska prata med mig, och nu när de äntligen har gjort det var det inte som jag trodde.
jag ser de senaste åren ur ett helt annat perspektiv, ur någon annans perspektiv, och det känns konstigt.
det är svårt att få ut det här i ord, det känns dumt och jag vet inte varför jag skriver det. kanske för att jag har tänkt på det lite för mycket de senaste dagarna och behöver sätta punkt för det? 
femton år femton år femmmtonnnn år.
Bara du alltid minns att lilla Sonia tyckte du var en billig hora innan hon fattade att det var du som var du och att du var bäst och att jag älskar dig massvis. Sluta röka, drick måttligt och jag gör vad som helst för dig.
Värsta kärleksförklaringen, but tr00 words, babe.
Faktiskt. I lub u och även om ditt liv alltid är så dramatiskt så känns det som om jag hänger med i svängarna och orkar ta det, så det så. Vad fan kom detta ifrån, jag blir värsta emotional här. Men iaf.
Som sagt. Älskareyyy.
"tyckte du var en billig hora men så visade de sig att du var ju lite cool ändå"
aha okej, hej.
sonia, och jag tyckte att du var en präktig tönt, but I love you too, tack för att du finns <3
anonym, mm hej
JA, kommer du inte ihåg Erik :(
Aha oj, trodde att anonym var du :(
Tack för att DU finns <3 Söt chey! Vill du leka med mig och Inkan på torsdag? Hon kommer till min skola vid tre, sen ska vi leka typ en timme sen måste jag dra till jobbet men vi hinner leka en stund iaf. :D
jag kan inte, jag har praktik här i bålsta som slutar vid fem :(
Aaaw :)
