.

när jag var femton år köpte jag en grön klänning med svarta prickar. jag använde den två gånger, sedan la jag in den i garderoben och sedan dess har den legat där. mitt ex sa att färgen gav honom sura uppstötningar, men jag tyckte att den var fin. det var bara det att den var lite svår att bära upp.

idag tog jag fram den och bestämde mig för att göra om den lite. tänkte att jag skulle göra den lite kortare så att den går att ha till shorts, som ett långt linne ungefär. sagt och gjort, jag tog fram sax och symaskin och satte igång. till en början gick det bra, men sedan blev jag irriterad på att det gick så långsamt och speedade upp det lite, bara för att inse att hela sömmen blev sned. tänkte att "äh, det gör inget, ingen tänker på det" och fortsatte sy. när jag hade två decimeter av kanten kvar gick nålen kvar och jag satt där med en klänning som är längre på ena sidan och med en ful söm som syns lite för mycket.

helt plötsligt minns jag syslöjdslektionerna. alla sneda halsdukar som inte ens gick runt halsen och alla gånger jag slängde stickningen i golvet och skrek "jag ger upp!!!!1". jag hade förträngt det.