.

det här kan ha varit det längsta jag har skrivit i mitt liv, men jag hittade det på min bilddagbok och tänkte "åh, vad klok jag är!

"VARNING FÖR TEXTVÄGG OMG OMG OMG:

enda anledningen till att jag tycker om att åka kommunalt är att man kan sitta och titta på folk. ibland sitter jag och kollar på hur de har sminkat sig eller på deras kläder, ibland funderar jag över vart personen mitt emot mig är på väg, på vad personen bredvid mig jobbar med eller på hur den snoriga ungen som sitter och skriker i en barnvagn kommer att se ut när den är vuxen.

idag funderade jag på vad det är som gör att de flesta av oss ser ut som vi gör i tonåren. jag tror att nästan alla kan kolla tillbaka på sin tonårstid och undra hur fan man kunde gå ut sådär. varför?
vad är det som gör att man förlorar all känsla för stil under ett par år?
ja, alla vet att tonåringar vill vara originella och sticka ut, bryta sig loss från det man var tidigare och utforska nya saker. så långt är jag med.

om jag tar mig själv som exempel. fram till att jag var tolv år var jag en tystlåten flicka som var emot allt var rökning och alkohol hette.
precis innan jag fyllde tretton år skedde en förändring och jag kladdade ansiktet fullt med smink och blev en sådan där "crazy tjej som bara pratade HELA TIDEN". antagligen berodde det på att jag började umgås med sådana personer, och jag ville passa in. samtidigt tyckte både jag och mina vänner att vi var så originella, när vi egentligen var precis som alla andra trettonåringar. jag har bilder på mig själv och mina dåvarande kompisar där vi plutar med rosaglansiga läppar, och det är något man växer ifrån till slut, för det är endast missanpassade människor som fortsätter att se ut sådär när de blir vuxna.

ett år gick och jag skulle fylla fjorton. dags för en till förändring:
randiga tröjor, kajal runt ögonen och fluffigt hår var grejen ett tag.
jag var originell. igen. precis som alla andra.

och nu när jag ser tillbaka på det här undrar jag varför ingen stoppade mig från att se ut som jag gjorde. egentligen är svaret enkelt, det var revoltperioder och sådana går alla igenom någon gång under sin uppväxt, man behöver dem.
men eftersom att jag nu ser att det jag då tyckte var ett bra resultat efter timmar framför spegeln bara såg konstigt ut, varför tyckte jag inte så då?

ja, smaken förändras uppenbarligen, och jag är 99% säker på att småflickorna med morrhår i ansiktet och hårband med "I <3 peaawh" på kommer att se tillbaka på det här om några år och tänka att de såg förfärliga ut. likadant med kidsen som har neonrosa dreads och decimeterhöga platåskor.
 
även jag har kämpat med att hitta mig själv och en stil jag tycker om, men någonstans tycker jag att man borde ju ändå se att "nej, det här fungerar inte". tydligen gör man inte det.
för att knyta ihop det längsta ordbajset ever: BARN, JAG VAR INTE ORIGINELL OCH DET ÄR INTE NI HELLER"



... vad fan är det där liksom?!