.

inkan hade frågestund för ett tag sedan och jag ställde en hel del frågor, bland annat undrade jag vilken hennes största bedrift är. svaret blev "att jag faktiskt klarar mig otroligt bra som singel" och det fick mig att tänka lite.

jag har varit singel sedan i februari. då kom jag ur ett förhållande som hade varat i ungefär ett halvår, plus/minus lite on/off och med en hel del tillhörande dramatik. innan det var jag tillsammans med någon i ungefär sju-åtta månader, beroende på hur man ser det för även där var det en massa velande fram och tillbaka, och mellan dessa förhållanden hann jag bara vara singel ett par veckor.

fram till för ett halvår sedan var en av mina största rädslor att vara ensam. nu kanske ni tror att det var därför jag gick in i ett nytt förhållande efter det första så snabbt, men det var inte så, jag blev helt enkelt kär. men jag var rädd för att bli lämnad ensam och jag var rädd för att få mitt hjärta krossat. jag kunde knappt föreställa mig hur det var att vara utan någon att somna och vakna bredvid.

den där dagen för fyra månader sedan visste jag att det bästa för mig är att vara själv tills jag hittar någon det funkar med till 100%, men i början kände jag mig så sjukt vilsen. jag visste inte riktigt hur det skulle gå till, men jag skulle framåt. dagarna gick och blev till veckor, och jag la fokus på att umgås med mina vänner istället. jag började till och med tycka om någon ny, även om det inte funkade där heller.

till slut nådde jag punkten där jag hade lagt allt bakom mig och jag har insett att det inte är så hemskt att vara utan någon som jag trodde. jag kan till och med få ha allt täcke för mig själv när jag sover.