.

jag är hemma igen. skrev ett inlägg på flygplanet men av uppenbara skäl publiceras det nu:

mitt hjärta går i 180. mina fingrar skakar. jag tuggar på min tunga.
jag är 10 000 meter upp i luften och bredvid mig har jag en hysteriskt skrikande unge. den har vrålat i intervaller sedan planet lyfte, och den är mitt uppe i en sådan nu. ansiktet är knallrött och skriket är så högt och ljust att det skär i öronen. inte bara där, det skär i hela kroppen.

ibland tar hon (jag tror att det är en flicka, men jag är inte säker för alla småbarn ser likadana ut) en paus på två-tre minuter. då andas jag ut och slappnar av. i samma sekund som hon sätter igång igen rycker jag till och mitt hjärta börjar skena som en upptjackad häst.

vi har varit här uppe bland molnen i ungefär trettiofem minuter. det kändes konstigt att säga hejdå till pappa, och när jag såg honom gå iväg med min lillebror började jag gråta. jag grät genom hela säkerhetskontrollen, sedan upptäckte jag att de som stod runt mig hade vänt sig om och stod och stirrade på mig. då gick jag och köpte en glass istället, för mat gör mig glad.