.

Jag kom upp i alla fall. Hur jobbigt det än var så är jag faktiskt i skolan nu och har min första lektion, men jag är inte ens trött. Kanske beror det på tågresan imorse? Jag satt och lutade huvudet mot rutan och hade trasslat in mig i mina egna tankar när jag hörde den där kärringen som talar om för en vilken nästa station är säga "Nästa... Stockholm Södra" och jag pep till och flög upp och tänkte "Åh nej, åh nej, åh nej, nu har jag åkt för långt igen!" men lugnade mig snabbt igen när nissen som kör tåget talade om för oss att det hade blivit ett fel och att nästa station var centralen och att allt var som det skulle. Jag tror att det var det som behövdes för att få mig att vakna.
Som vanligt varje morgon byggdes min frustration upp vid tunnelbanan. Vad är det med människor och att gå i en fet jävla klunga?! Jag vet inte hur många gånger tunnelbanedörrarna har stängts precis framför näsan på mig bara för att jag har slösat dyrbar jävla tid av mitt liv på att försöka armbåga mig genom en flock pensionärer.

På tal om pensionärer så är de hemskt ohyfsade. De ska alltid vara först av tåget, först i ICA-kön, först här, först där, först på Min Lista Över Saker Som Är Irriterande (nej, okej, skrikande barn kommer först).
De är inte så snälla och rara som de vill verka. De försöker lura er. Vi måste ta ner dem på jorden.
Vi börjar med den bittra gamla mannen som slog mig med sin käpp när jag var femton år och hade fötterna på en tidning på sätet när jag åkte tåg. Sedan kan vi fortsätta med tanten som blixtsnabbt smet före mig med sin överfulla kundvagn i mataffären. Dags att låsa in dem någonstans och lära dem lite hyfs.