.

Jag är redan hemma från skolan, för det stod simning på eftermiddagens schema och några badkläder hade jag inte med mig. Dessutom uppskattar jag inte den formen av aktivitet. Så jag åkte hem och nu sitter jag ensam i mörkret, med klockans tickande som enda sällskap. Jag orkade inte tända lampan och sätta på radion, som jag alltid gör när jag kommer hem. Jag gick direkt till köksbordet, tog fram mat och satte på datorn, och nu sitter jag här och undrar om det här är allt som erbjuds. Var är partyt liksom?

Jag har funderat lite och kommit fram till att jag befinner mig i en ålderskris. En riktigt jävla töntig sådan. Jag fyllde sjutton år för en månad sedan och allt borde vara frid och fröjd för då har jag bara elva månader kvar tills jag får gå på krogen och allt sådant tjohej. Men jag känner mig inte som sjutton. Jag känner mig som sexton. Inte som femton eller fjorton eller arton. Som sexton. Då kan man ju fråga sig vad den stora skillnaden mellan att vara sexton och sjutton är, och det är ingen jävla skillnad alls. Men det stör mig.
Jag kommer att bli en sådan där kärring som är 55+ och fortfarande känner mig som en tonåring, och därför tror jag att det är okej att färga håret knallrött och ha decimeterhöga klackar.

 När man är sexton år får man i alla fall ha rött hår.

Den här skiten har tagit mig en timme att skriva, bara för att det kom hit en man som skulle fixa låset till våran badrumsdörr. Jag blir alltid obekväm när olika reparatörer kommer hit, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag lät honom stå och skruva bäst han ville ute i hallen medan jag satt kvar här och åt min potatisgratäng.