.

Jag är redan hemma från skolan, för det stod simning på eftermiddagens schema och några badkläder hade jag inte med mig. Dessutom uppskattar jag inte den formen av aktivitet. Så jag åkte hem och nu sitter jag ensam i mörkret, med klockans tickande som enda sällskap. Jag orkade inte tända lampan och sätta på radion, som jag alltid gör när jag kommer hem. Jag gick direkt till köksbordet, tog fram mat och satte på datorn, och nu sitter jag här och undrar om det här är allt som erbjuds. Var är partyt liksom?

Jag har funderat lite och kommit fram till att jag befinner mig i en ålderskris. En riktigt jävla töntig sådan. Jag fyllde sjutton år för en månad sedan och allt borde vara frid och fröjd för då har jag bara elva månader kvar tills jag får gå på krogen och allt sådant tjohej. Men jag känner mig inte som sjutton. Jag känner mig som sexton. Inte som femton eller fjorton eller arton. Som sexton. Då kan man ju fråga sig vad den stora skillnaden mellan att vara sexton och sjutton är, och det är ingen jävla skillnad alls. Men det stör mig.
Jag kommer att bli en sådan där kärring som är 55+ och fortfarande känner mig som en tonåring, och därför tror jag att det är okej att färga håret knallrött och ha decimeterhöga klackar.

 När man är sexton år får man i alla fall ha rött hår.

Den här skiten har tagit mig en timme att skriva, bara för att det kom hit en man som skulle fixa låset till våran badrumsdörr. Jag blir alltid obekväm när olika reparatörer kommer hit, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag lät honom stå och skruva bäst han ville ute i hallen medan jag satt kvar här och åt min potatisgratäng.

Idag har jag varit produktiv, för jag har: ätit omelett och diskat en stekpanna. Fett värt!

Jag har på mig ett par jeans jag köpte i augusti men som har legat och skräpat i min garderob sedan dess. Prislappen sitter till och med kvar. De här jeansen har en solklar plats på Listan Över Köp Jag Ångrar. De är sjukt obekväma, dessutom måste jag gå och dra upp dem för att de är för långa, och jag tänker inte vika upp dem, för det skulle förstöra min image totalt. När jag köpte dem tänkte jag att jag kunde sy in dem, sedan när jag kom hem med dem ville jag lämna tillbaka dem. Problemet var bara att jag ville prova dem en gång till, för att vara heeelt säker.
Så jag gjorde det och lärde mig samtidigt att man provar inte kläder när man har mens. Jag antog att man inte kan lämna tillbaka nerblodade jeans, så jag la in dem i garderoben och nu tvingar jag mig själv att använda dem, för de kostade sexhundra kronor och det hade jag kunnat få en jävla massa klubbor i skolans cafeteria för. :@

Jag vet inte vad bilden har med texten att göra men jag ville fylla ut inlägget med något och jag är för stilig för mitt eget bästa på den.
Förresten, förresten, jag kan fläta mitt hår nu!!!!!!11!!
I september kunde jag inte ens ha en hästsvans, och det spelar ingen roll att flätan är lika tunn som mitt fagra långfinger, det är ändå en fläta, vad ni än säger.

Jag sitter på ett tomt tåg som för tillfället befinner sig mellan Spånga och Barkarby. Eftersom att jag inte har någon internetanslutning och dessutom inget bättre för mig skriver jag det här i ett Word-dokument, och så publicerar jag antagligen när jag kommer hem.

Jag har varit hos Eddie sedan i torsdags, därav bristen på sprutlackering av inlägg. Vi har gjort det gamla vanliga, det vill säga spela tv-spel och sova. Lite för länge, eftersom att jag inte behagade dyka upp i skolan förrän klockan tre. Mycket oansvarigt, jag borde få ryggen piskad blodig av en fet japan, men jag ska bättra mig. Någon gång. Typ på måndag. Jag hade hur som helst möte med min mentor, mamma och rektorn på eftermiddagen. Vi var alltså fyra personer som satt runt ett bord, varav tre satt med huvudet på sned och stirrade på mig. Vi gjorde upp en plan för hur jag ska få godkänt i datakunskap på tre veckor. Tre veckor av noll fritid. Men med lite självdisciplin klarar jag det fint ska ni se.

På kvällen åkte jag och Eddie hem till hans föräldrar och det var meningen att jag skulle sova där, men det blev inte så. Jag förundras över min impulsivitet/idioti ibland, när jag gör och säger saker utan att tänka innan. Man har alltid två val. I alla lägen. Inga mellanting. I mitt fall: antingen blir jag arg, eller så blir jag inte det.
Annat exempel: antingen så… äter man, eller så gör man inte det. Det finns inget mitt emellan. Man kan inte halväta. Det var ett skitdåligt exempel, men jag tror nog att ni fattar, annars är ni dumma i huvudet och förtjänar inte att läsa min blogg. Slutsatsen är hur som helst att jag inte borde bli irriterad så lätt. Dessutom borde jag hålla käften och ge fan i att säga saker jag inte ens menar. Grgughrgf.

Klockan är 15:37 och här är ekot.
Jag har just kommit hem från Enköping där jag har haft ett meningslöst jävla möte om ADHD-medicin. Jag vill inte äta någon sådan, för när jag gjorde det förut fick jag migrän och sömnsvårigheter, och dessutom skakade jag som ett jävla tjackluder när medicinen gick ur kroppen. Dessutom anser jag att jag klarar mig fint utan, det är inte som att jag klättrar på väggarna och måste pilla på precis allting. Jag har bara lite svårt att koncentrera mig och så hade det räckt om jag var hälften så impulsiv som jag är nu.
När jag hade gjort klart för läkaren/vad hon nu var att jag inte tänker stoppa fingarna i pillerburken igen genomled vi ungefär en kvarts kallprat. Det var "Jaha, berätta om din skola" och "Har du några syskon?" och som den obstinata tonåring jag är satt jag och pillade bort nagellack från naglarna och svarade "Mm" på allt hon sa. 
 
Nu ska jag ta en alvedon och sedan ut och röka, för jag har växtvärk, vilket jag trodde att jag var för gammal för att ha. Växer man fortfarande när man är sjutton år? Jag är ganska så nöjd med min längd. Den är bra, för jag når precis upp till kakburken i skafferiet.



Stilig tjej röker.

Kreativ_tjej92

Idag har jag och Eddie förresten varit tillsammans i fem månader. Tiden går fort när man har roligt, som någon klyschig person skulle säga. Det firar vi med charmiga bilder som togs någon sömnlös natt (som om vi brukar sova på nätterna?) för ett antal veckor sedan. Ja, jag är precis lika söt i verkligheten som jag är på bilderna (Eddie också...). ;)

Värt. Det gick ett tåg från stationen för fyra minuter sedan och jag borde ha suttit på det, men det gör jag inte, för jag hittade inte mina nycklar så jag missade det. Istället sitter jag vid köksbordet med fötterna på en stol och kollar ut genom fönstret. Det känns så jävla fint och bra i själen. Speciellt med tanke på att min enda lektion idag är datakunskap och det är en kurs jag inte uppfyller målen i.

Jag beundrar folk som vet vad de vill och lyckas med det. Folk som brinner för något, folk med självdisciplin, självrespekt och ambitioner. Jag har drömmar och jag har en väldigt diffus bild av framtiden, men jag har inga mål eller ribbor uppsatta och det är något som gnager i mig. Jag borde ta tag i så mycket men jag gör det inte. Så när jag ser folk i min omgivning uppnå mål efter mål samtidigt som de utvecklas inom det de brinner för fylls jag både av beundran för dem och irritation mot mig själv, för jag gör ingenting.
Jag har inget speciellt intresse, ingen dold talang. Jag jämför mig ofta med andra personer, för jag vill hitta något att vara bättre än andra på, men om vi bortser från att kunna rabbla multiplikationstabellerna och kunna stava till ungefär vad som helst så kommer jag inte på något. Anledningen till att jag beundrar folk som får något gjort och lyckas: de är inte som jag. De vet vad de vill och de gör det.

... Och nej, det var inte meningen att det skulle låta som ett xX-jag-hatar-mig-själv-gnäll-Xx.
Det är mer ett konstaterande; att jag har svårt för att få saker gjorda och att jag är lite arg på mig själv för det.

Jag är ju som klippt och skuren för att gå media? Kolla vad kreativ jag är!
Kreativ och alldeles för rolig för mitt eget bästa.
Hm, och nej, jag har inte en jävla aning om vad en gräsklippare kan tänkas kosta.

Jag låg nyss i min säng och sov. Helt fridfullt. Inga konstigheter. Så ringde telefonen och hela min kropp ryckte till i någon konstig spasm och jag råkade sparka ner lampan som står vid min säng. Så nu ligger den där på golvet med sned skärm och stirrar förebrående på mig. Men seriöst, vad är det för människa som ringer den här tiden?! Folk ligger faktiskt och sover, klockan är... halv åtta. Mm. The wild life.

Jag känner mig förresten lite julig. Det är första advent i helgen och jag vill baka pepparkakor och ha snöbollskrig och dricka glögg och pussa på min man och sådant där. Jag vill göra krusiduller på paket och ha tjocka vantar på mig. Sedan så... kollar jag bakom min nerdragna rullgardin och möts av detta äckliga jävla regn som har plågat oss i veckor. Vips - all julkänsla är borta. Jag ska baka pepparkakor vilket jävla väder det än är men de kommer bli brända och fula och så kommer de ligga i en burk och ruttna bort.

Ps. Jag gillar inte ens glögg.

Ni kan fan inte klaga på att jag aldrig skriver, som ni gjorde förut, för klockan är bara tio och jag har hunnit med två inlägg redan. Men jag har inget bättre för mig. Jag har rast och alla andra är ute och röker men jag har inga cigg så jag sitter här och intalar mig själv att jag klarar mig fint utan. Jag har just lärt mig hur man skriver "monokel" i plural. Om ni inte visste vad det är så är det ett glasögonglas för endast ett öga. 
Så jävla värt, svär på allah och hans syster att det här är den mest värdefulla information som har trängt in i min hjärna.

Jag var just storsint och bad min lärare om ursäkt för att jag lackade och kallade honom för opedagogisk fitta i fredags. Han uppskattade ursäkten men talade om för mig att han har pratat med rektorn och att vi på fredag ska ha ett möte (min lärare, rektorn, kuratorn, jag och mamma) där vi ska diskutera mig. Kul, ser fram emot det, hoppas att de bjuder på kaffe och kakor.
Jag lovade Linn att jag skulle lägga upp bilder på oss, så när jag ändå skriver om skolan så kan jag tala om för er att såhär gulliga är vi på John Bauer:

Jag kom upp i alla fall. Hur jobbigt det än var så är jag faktiskt i skolan nu och har min första lektion, men jag är inte ens trött. Kanske beror det på tågresan imorse? Jag satt och lutade huvudet mot rutan och hade trasslat in mig i mina egna tankar när jag hörde den där kärringen som talar om för en vilken nästa station är säga "Nästa... Stockholm Södra" och jag pep till och flög upp och tänkte "Åh nej, åh nej, åh nej, nu har jag åkt för långt igen!" men lugnade mig snabbt igen när nissen som kör tåget talade om för oss att det hade blivit ett fel och att nästa station var centralen och att allt var som det skulle. Jag tror att det var det som behövdes för att få mig att vakna.
Som vanligt varje morgon byggdes min frustration upp vid tunnelbanan. Vad är det med människor och att gå i en fet jävla klunga?! Jag vet inte hur många gånger tunnelbanedörrarna har stängts precis framför näsan på mig bara för att jag har slösat dyrbar jävla tid av mitt liv på att försöka armbåga mig genom en flock pensionärer.

På tal om pensionärer så är de hemskt ohyfsade. De ska alltid vara först av tåget, först i ICA-kön, först här, först där, först på Min Lista Över Saker Som Är Irriterande (nej, okej, skrikande barn kommer först).
De är inte så snälla och rara som de vill verka. De försöker lura er. Vi måste ta ner dem på jorden.
Vi börjar med den bittra gamla mannen som slog mig med sin käpp när jag var femton år och hade fötterna på en tidning på sätet när jag åkte tåg. Sedan kan vi fortsätta med tanten som blixtsnabbt smet före mig med sin överfulla kundvagn i mataffären. Dags att låsa in dem någonstans och lära dem lite hyfs.

Efter att ha hållit fingrarna borta från bloggen i två månader känner jag för att ge den en ny chans. Därför har jag tillbringat en timme med att radera alla tidigare inlägg och så börjar jag om på ny kula.

Jag tänker börja med att tala om för er att det här inte kommer att vara i närheten av en modeblogg. Vill ni veta hur man matchar paljettshorts och oversize-skjorta med höga klackar och fåniga rosetter i håret? Då finns det ett rött kryss där uppe i högra hörnet. Klicka på det, för det här är inte rätt ställe att vara på. Jag tillhör alltså inte den pubertala lilla skara som springer runt med olikfärgat löshår och skryter om att pappsen köpte en gåsjacka.

Sedan har jag aldrig varit särskilt bra på det här med presentationer. Behövs verkligen sådana?
Jag tänker inte skriva någon textvägg om mig själv just nu, jag tror att saker framkommer ganska bra ändå i en blogg.